Det sällsamma fallet med Apotea och HM
Frågor som gäller kameraövervakning brukar jag få lite titt som tätt. Nu i torsdags förra veckan när dataföreningen väst hade lunchdiskussion med mig som gäst kom frågorna upp igen och igår såg jag att Apotea och HM håller på att granskas av Integritetsskyddsmyndigheten (IMY). Eftersom kameraövervakning uppenbarligen fortsätter att vara aktuellt och intressant så tänkte jag därför göra ett försök att förklara hur relationen mellan Dataskyddsförordningen och kameror i taket ser ut.
Kameraövervakning som görs av bolag eller privatpersoner motiveras allt som oftast med den rättsliga grunden berättigat intresse. Att svara på frågor om var man får sätta upp kameror och vad man får filma blir därmed egentligen ett sätt att förklara hur den rättsliga grunden berättigat intresse fungerar.
För att kunna svara på frågan, ”var får man filma?” och ”vad får man filma?” behöver således svar på tre frågor kunna ges:
- Varför vill du filma? eller vad är ditt berättigade intresse?
- Finns det något annat du kan göra för att uppnå syftet med filmandet? eller är åtgärden nödvändig för att uppnå ditt berättigade intresse?
- Är ditt intresse att filma starkare än folks intresse att inte bli filmade? eller väger ditt berättigade intresse högre än den registrerades rätt till sin integritet?
Varför vill du filma?
Den första, viktigaste och enklaste delen vad gäller kameraövervakning är att identifiera ett problem som kan lösas genom att sätta upp en kamera. Typexemplet på det här är att sätta upp en kamera i en butik för att motverka snatteri och stöld, eller för att skydda personalen från kunder som beter sig illa.
Kameror har sannolikt en avskräckande effekt i vissa fall, och kan säkert få folk att tänka till lite innan de begår brott. Så länge den aspirerande brottslingen faktiskt märker att det finns kameror att akta sig för.
Faktum är att nästan allt kan vara ett berättigat intresse, det måste bara finnas en koppling till behandlingen man vill göra och det intresset man vill uppnå.
Konsekvensen blir att frågan ”varför vill du filma?” som sagt blir den enklaste frågan att svara på.
- Att filma sina grannar för att säkerställa att de inte trampar i min blomlåda – berättigat intresse.
- Att filma en entrédörr efter stängningstid för att säkerställa att den inte används – berättigat intresse.
- Att filma ett utegym för att se vilka stationer som är mest använda, och för att därigenom kunna planera underhåll – berättigat intresse.
Fast inga av de tre exempel ovan är helt säkert tillåtna. Trots att berättigat intresse för att filma finns. Därmed kommer vi in på nödvändighetensaspekten av filmandet, eller:
Finns det något annat du kan göra?
Att en behandling, i det här fallet att sätta upp en kamera och filma, är nödvändig förutsätter att samma intresse inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder.
Om vi tar exemplet med att grannarna trampar ner mina blommor så blir frågan: har jag testat att sätta upp ett rep eller något runt blomlådan för att markera att jag inte vill att grannarna trampar ner mina blommor? Om jag inte har testat, så kan jag inte säga att kameraövervakning är nödvändigt.
Grundregeln att följa är: om en låst dörr har samma effekt som en kamera, då är kameran inte nödvändig. Om kameran inte är nödvändig, ja då är kameran olaglig.
Ta det vanliga exemplet med kameraövervakning i butiker. Eftersom butiker är vanligt förekommande och snatteri och stöld i butiker också är vanligt förekommande så borde det finnas någon form av standard vad gäller kameror i butiker. Trots det verkar inte normen vara att kameraövervakning sker i butiker, snarare verkar det vara lika vanligt att butiker filmar som att de inte filmar.
Ofta har klädbutiker möjlighet att larma sina produkter, och därigenom kan de vidta effektiva åtgärder som är mindre inskränkande än kameraövervakning. Trots det verkar vissa klädbutiker filma, och andra gör det inte, någon enhetlighet verkar inte finnas. Svaret varför det är som det är kanske vi kan hitta i när vi går igenom fråga tre, eller:
Vems intresse väger egentligen tyngst?
När vi väger filmarens intresse mot den filmades intressen är det som har vikt på filmarens sida hur viktigt filmandet är och på den filmades sida är det som ska beaktas hur integritetskänslig den filmade situationen är.
Om filmandet är viktigt för att uppnå ett visst syfte för den personuppgiftsansvarige men filmandet sker i anslutning till hemmet till exempel i en trappuppgång, ja då kan det bli rätt dyrt. Uppsalahem fick så sent som den 14 december 2020 en sanktion på 300 000kr av Datainspektionen, de hette fortfarande så på den tiden. Motivering löd att det trots att det var nödvändigt att sätta upp kamerorna för att motverka ordningsstörningarna i trapphuset så var kameraövervakningen för nära de boendes hemmiljö. Intresset att motverka ordningsstörningar var helt enkelt svagare än intresset att inte bli filmad i sin trappuppgång.
Frågan är ju då vem som bestämmer vad som är en integritetskänslig situation eller miljö? Svaret är: det gör den Europeiska Dataskyddsstyrelsen (EDPB). Närmare bestämt bestämt i riktlinje 3/2019, som handlar om just kameror.
I sin vägledning konstaterar EDPB med hänvisning till skäl 47 till Dataskyddsförordningen att den enskildes rimliga förväntningar är det som är vägledande gällande om filmandet är mer eller mindre integritetsinkräktande. Till exempel kanske man inte förväntar sig att bli filmad när man kliver in i sin lägenhet, när man är och fikar, sitter och jobbar eller går på gymmet (i vart fall inte enligt EDBP). Fast på banken, eller när man tar ut pengar då kanske man kan förvänta sig att bli filmad (jag ska dock erkänna att jag inte minns när jag tog ut pengar i Sverige sist).
Apotea och HM
Just det här med rimliga förväntningar och vad det innebär gällande filmandet blev aktuellt igår när IMY bestämde sig för att granska hur Apotea och HM sköter sina kameror. Ett ställningstagande som IMY inleder med är att ”kamerabevakning inte får användas för arbetsledning”. Jag har försökt hitta ett stöd för det påståendet, och jag ska erkänna att har varit svårt. Begreppet arbetsledning går inte att hitta i vare sig Dataskyddsförordningen eller EDPB:s vägledning. Det avgörande som kommer närmast Apotea och HM är från Niedersachsen och kostade Notebookbilliger.de 10,4 miljoner euro.
Notebookbilliger.de menade att kamerorna var för att förebygga brott, så frågan om arbetsledning kom egentligen inte upp. I EDPB:s vägledning kan man dock läsa att ”en anställd förväntar sig t.ex. i de flesta fall inte att bli övervakad av sin arbetsgivare på sin arbetsplats”. Eftersom den anställdes förväntan väger tungt för rätten att inte bli filmad så kommer det troligen krävas väldigt övertygande argument från Apotea och HM om de vill slippa undan sanktion, särskilt med tanke på att inte ens brottsförebyggande syften har varit tillräckligt för att motivera kameror på anställda.
Risken finns med andra ord att Apotea och HM filmar mer än de får, men att det är blankt nej att använda kameror för arbetsledning har en ganska svag rättslig grund idag. Vi får se vad det landar i när IMY är klara med sin granskning.
Vad händer i butiken?
Om vi går tillbaka till butiken, så måste vi ställa oss frågan: borde jag förvänta mig att bli filmad i den här butiken? Och i så fall varför då? En sak som EDPB är väldigt tydliga med här är att förklara att bara för att butiken informerar att de filmar så innebär det inte att en förväntan att bli filmad materialiseras. Våra som individers rimliga förväntningar kan alltså inte skapas av den personuppgiftsansvarige.
”Rimligen”, tänkte jag, ”borde en det en butik säljer vara avgörande för huruvida jag kan förvänta mig att bli filmad i butiken eller ej”. Så för att testa den här tesen motsvarade hur verkligheten ser ut gick jag till en bokaffär och en butik som säljer produkter för gifta par som vill komma varandra närmare. Det visade sig att den sistnämnda hade kameror överallt, och bokaffären inga alls.
Kommentaren i bokbutiken var att de hade bra uppsikt och att det skulle vara för dyrt att sätta upp kameror ändå jämfört med hur mycket böcker folk snattade. Jag får göra antagandet att dildos har ett högre andrahandsvärde än pocketböcker. Det var nämligen på grund av snatteri och stöld som kamerorna fanns i vuxenbutiken.
I en av butikerna fanns en papperslapp:
Jag låter det vara osagt i vilken av butikerna lappen satt, och ja, jag frågade om jag fick fota.
Jag kan inte på rak arm säga att vuxenbutiken filmade i onödan, och jag kan inte säga direkt att bokbutiken har rätt att sätta upp kameror. Den enda slutsatsen jag egentligen kan dra av det här är att det inte är helt uppenbart när kameraövervakning kan förväntas, och utan att ha stenkoll på vad som är stöldbegärligt kan nog enskilda inte riktigt veta i vilka butiker de borde förvänta sig själva att bli filmade, att butiken säljer integritetsnära attiraljer kan vara något att iaktta men det blir upp till myndigheterna att avgöra om det är av betydelse när det väl kommer till kritan.
Slutord
Bedömningen, vems intresse som väger tyngst, är inte alltid uppenbar. Att säga generellt när kameror får eller inte får sättas upp är därför oftast ganska svårt. Det vi kan konstatera ganska säkert är att när EDPB sagt att enskilda borde kunna förvänta sig att inte bli filmade, till exempel på jobbet, och filmning ändå görs; då är det uppförsbacke att motivera varför. Något som Uppsalahem, Notebookbilliger.de och andra redan fått lära sig. Snart kanske Apotea och HM också ansluter sig till de upplärdas krets.
För den som vill läsa mer om kameror kan jag rekommendera att läsa IMY:s vägledning, även om de egentligen mest kopierat EDPB:s vägledning. Så egentligen kanske jag ska rekommendera EDPB:s vägledning främst. Den hittar ni här.
Bilderna är antingen mina egna eller tagna från Wikimedia commons.
